Jag har tänkt på en grej.

När man blir kär i någon som kanske inte riktigt gillar en på samma sätt som vi gillar dom på, då blir vi super-lessna och gör allt för att få dom att ändra sig och få dom att gilla dig. Men när dom väl börjar gilla dig, då är du ju inte dig själv längre. Eftersom du har försökt så länge med att få dom att gilla dig, försökt på alla möjliga sätt, Försökt klä dig rätt, haft rätt smink, stått och fixat med håret i 45 minuter, försöker säga saker som ska försöka få den du gillar att tycka att du låter smart och rolig.. Men då är man ju inte sig själv?! Visst, i grund och botten är det ju vi, men rent beteende mässigt blir vi ganska ofta annorlunda, inte alla, men dom flesta! 

Så frågan är varför sliter vi ihjäl oss för att försöka få någon att gilla en när det finns tusen andra där ute som ser just dig för du är och förstår dina brister och dina fel?

Kommentera gärna!